#2 Vägen tillbaka

Jag är inte jätteskadad längre, bara skadad. Snart så kommer jag att kunna börja cykla lite på benet, vilket känns underbart. Häromdagen friskförklarade jag nästan mig själv. Tyckte att jag inte hade ont, kände mig helt normal och nästan dags för skidåkning.. Inte riktigt kanske, men det kändes bra!:) Dagen efter hade känslan gått över och jag insåg att det finns kanske en gräns för hur mycket rehab knät orkar med och att jag var lite väl optimistisk… Eftersom det där med tålamod inte är min sak ser jag till att ha många delmål nu. Då behöver jag inte känna att jag väntar på något som ska hända om en lång stund. Varje dag är viktigt och att se till att jag har något roligt, viktigt och utvecklande att göra. Dagarna flyter verkligen på med en oerhörd fart.

Många besök hos sjukgymnaster och mycket vanlig träning är det som händer mestadels just nu. Min överkropp är död och behöver få någon dag vila nu tror jag. Igår var jag på ett spinningpass med höger ben, jag tror att kreativitet och envishet är två väldigt viktiga nycklar i min fight just nu.

 

 

#1 Vägen tillbaka

Hej!

Jag vill börja med att ge världens största TACK till alla underbara människor som har funnits och finns här för mig! Det är helt underbart och betyder allt! Jag är så otroligt tacksam och rörd för allt! <3 Det ger mig energi, gör mig glad och levande. Mina ord räcker inte till för att beskriva den tacksamhet som jag känner! 

Jag ska berätta lite om hur det gick till när jag skadade mig. Vi tar oss tillbaka till lördag förmiddag… först ut i värlscuptävlingen på hemmaplan. Nr. 1 som jag har längtat efter så länge i en WC tävling. 
f

Foto: Nisse Schmidt

Jag står på start. Hjärtat bultar högt som vanligt, adrenalinet är påslaget och jag är fokuserad. Ut och stakar igång. Åket börjar inte så bra… Jag känner att jag inte riktigt får tag på ytterskidan och kommer inte riktigt fram i position. Det är lite isigt och skidan tappar grepp någon sväng. Attans, jaga på lite mer fart ut på flacken, tänker jag. Snabbare, och låt det gå. Plötsligt släpper skidan och jag tappar en massa linje. ”Nej, upp med tempo” ”In, fram, damn it..  Rör dig”. Framåt och försök jaga­ – låt skidorna gå trots linjen. ”Nej, inte här” hinner jag tänka när jag börjar ramla på en innerskida flacken. Jag försöker att rädda situationen och letar stöd på ytterskidan. AAAJJJ! Ytterskidan återfår sitt stöd och hugger in genom ett riktigt skär. Men kroppen är inte helt med på det och knät fullkomligt tappar kontrollen. Det känns som att det hoppar ur led. Fortsätt, en megamiss. Ååå, nu är ju hela åket förstört. Aj, det gör ont. Vad hände med knät? Åå, jag blir så irriterad att jag ska göra så här fel.. Vilket åk. Oj, det där var inte bra! Aj. Provar lite till. Oj … en sväng till bara. Nej, det hoppar. Det här går inte. Fan! Fan, fan fan. Det här är inte bra. Aj, något har hänt. Jag kan inte stå på benet. Det gör så ont.

Så var jag då skadad. Jag visste redan i backen att det var något allvarligt och att jag antagligen skulle bli borta länge. Fast hoppet fanns ju alltid där, att det skulle vara mindre allvarligt. 

Nu har jag många steg framför mig. Första steget mot förbättring skedde i förrgår: operation. Jag vaknade på morgonen, och hade ont i magen utav nervositet. Åkte till sjukhuset. Hade blandade känslor, och kände rädsla för vad som skulle hända när jag vaknade och nyfikenhet på hur allt går till rent praktiskt när man opereras. Det var svårt att stänga av min nyfikenhet – jag är sådan som person. Jag blev väldigt bra omhändertagen på Sophiahemmet där min operation genomfördes. Det sista jag minns är att jag hade typ 40 i puls när jag sövdes och att det var ljust i rummet. Bra, för då är läkarna pigga… hann jag tänka. Somnade och vaknade sedan.  Operationen gick väldigt bra tänker jag, för läkarna var nöjda. De hade plockat ut några bitar brosk och mikrofrakturerat.

Jag var alldeles yr efteråt, försökte fokusera blicken, men det gick inte. Det var en väldigt konstig känsla. Jag försökte med det ända tills en sköterska berättade att det inte skulle gå. Trots det var jag väldigt pigg. Jag har i och för sig inte vilat så mycket på flera år, så det kanske inte är så konstigt. Full av energi och i partymode på vägen hem från sjukhuset. Det har gått över i all fall. Nu är det andra humör och det kommer nog att vara lite upp och ned framöver, men jag har bestämt mig för att verkligen försöka fokusera på det positiva. Att vara negativ kommer inte hjälpa. Nu så har jag inte haft så farligt ont, vilket är skönt. Och nu börjar min resa tillbaka. Det är viktigt att göra allt rätt. Jag kommer att lägga upp en detaljerad masterplan och kommer att ta allt ett steg i taget. Nu börjar min kamp tillbaka till skidåkningen, som jag älskar så mycket.

Stort tack för alla hälsningar och allt stöd! Det värmer verkligen och ger styrka. Vi hörs snart igen!

IMG_1231

IMG_1235IMG_1237

Sara

Hemma

Hej!

Just nu är jag hemma i Stockholm. Idag har jag haft en mycket tråkig dag, men det var antagligen bra för mig. Jag behövde verkligen vila upp mig så att jag kommer i form. :) 

Det finns i och för sig väldigt mycket nyheter att få ta del utav just nu. Vår värld kan vara så otroligt brutal ibland. Det är fruktansvärt hemskt att få ta del utav det. Usch, det gör att jag får ont i magen. Det är också hemskt att bara se på när andra människor lider. För att kunna göra något måste ögonen vara öppna för att ta in också. Det är smärtsamt. Samtidigt som jag verkligen tror att det är otroligt viktigt att få perspektiv på livet. Ja, nu ska jag inte vara så djup just här kanske.

Träningen i Kåbdalis var riktigt bra och jag hade många bra träningsdagar. Känns som att formen är påväg. Så det är spännande. Här hemma har det varit fullt upp med träning, yoga och vänner de andra dagarna :) Jag är verkligen inte en yogi, men jag tycker ändå att det är bra för både kropp och själ och om jag ska göra det ensam tröttnar jag efter 5min så det är bra att få ha sällskap.

Idag har jag tittat lite på video och analyserat vad som ska göras ännu bättre nästa gång det är dags för skidåkning. Jag längtar redan, fast det bara har gått tre dagar.

Kommer två filmer från förra året här: 

Och min vinst…

 

 

Träning utan skidor som liten

Hejsan bloggen!

Jag tänkte bara göra en liten återblick från min tid som liten för att dela med mig av erfarenheter till någon som vill. När jag var kvar i Sölden några dagar i förra veckan efter tävlingen träffade jag en massa söta barn och ungdomar. Det gav mig massor utav energi. Det gjorde också så att jag började tänka lite på min egen träning som liten. På vad som var bra, men också på vad jag önskar att jag hade gjort lite annorlunda.

Bild 098

Att åka skidor har alltid varit det roligaste jag vet, men det går ju inte att åka skidor jämt så när jag var i tioårsåldern höll jag på med flera sporter. Fotboll, friidrott, golf, bandy och om jag minns rätt även dans och aerobics. Nu skulle jag inte tro att man skulle kunna gissa på det om man skulle se mig hålla med med någon utav de här sporterna just nu… och jag var aldrig direkt någon stor idrottstalang. På fotbollen så sprang jag ofta mest av alla på hela planen, men jag rörde bollen minst. Jag gjorde säkert inte mer än tre mål totalt under alla mina år som fotbollsspelare och då spelade jag säkert i 6-8 år. Jag fick aldrig någon bollkänsla, vilket jag i och för sig mer tror handlar om att jag inte var intresserad och jag tror verkligen på att man blir bra på det man tränar på. Även om man definitivt kan ha talang för olika saker. Trots att jag inte var bra direkt, var det kul att spela fotboll. Jag är glad att jag provade på en lagidrott, även om jag som person passar bättre som individuell idrottare, så var det alltid roligt att få mycket tid med vänner och kämpa mot ett gemensamt mål. Självklart var själva träningen rolig och match absolut ännu roligare, men det som drog mest med fotbollen var inte själva spelet. På friidrotten gick det lite bättre, men jag var absolut inte direkt speciellt bra. Jag tyckte att det var roligt, som med de flesta idrotter, men jag höll inte på så länge. Skidåkningen tog massor utav tid och när det inte var den så var det andra saker. Golf var mest en mysig sak som vi gjorde med familjen. Det var roligt och är kanske något jag kommer att ta upp i framtiden, men det var lite för lite action för att passa mig som barn. Bandy krockade med skidåkningen så det var bara en kort stund. Dans och aerobics då? Ja, det där med koordinationsfenomen har definitivt aldrig stämt in på mig. Jag var verkligen dålig, aerobics kräver kanske inte så mycket så det gick okej, men… Jag är snarare ett bevis på att det går att nå eliten i en tekniskt krävande sport som ställer stora krav på koordination utan att vara någon speciell talang.

Bild 070

Så bortsett från alpint, så tror jag inte att jag har jag aldrig varit bra på någon sport direkt. I och för sig kanske jag heller inte direkt var jättebra på alpint när jag var liten heller. Det kan mest vara det att jag verkligen älskade det och tränade mycket. Glädjen som jag har fått utav att åka skidor har alltid spelat i en helt annan liga mot alla andra idrotter. Den har alltid på det mest mystiska vis lyckats få mig att bli alldeles lyriskt glad emellanåt. Så glad så att jag inte kan sluta.men jag har tränat mig till att bli bättre på både det ena och det andra och det är roligt att det går. ”Practice makes perfect” och jag är övertygad om att man blir bra på det man tränar på.

Bild 061

Det dröjde tills det att jag var omkring 14 år innan jag valde att helt koncentrera mig på alpint, men jag vet att flera i mitt lag höll på med andra sporter ännu längre. Många av dom har i och för sig varit väldigt duktiga på de flesta idrotter som små!

Tänkte berätta lite om styrketräning också: Jag gjorde lite övningar på friidrotten och säkert lite med skidåkningen som vi tränade på sommaren, men i på egen hand så började jag träna styrka själv sommaren innan jag började 7:an eller 8:an. Minns inte exakt. Jag fick lite övningar utav min bror. De var jättetråkiga och jag gjorde dom inte direkt så ofta och engagerat den sommaren. Men jag lärde mig grunderna och det var bra. När jag började 8:an lyfte jag lite vikter och i nian var jag ofta på gymmet. Jag tränade på Järnvallen, ett gym där Sandvikens Atletklubb tränar. De var alltid väldigt välkomnande och tack vare en stämning att ”alla hjälper alla” så var det lätt för mig att börja. Det blev plötsligt väldigt roligt att träna styrka, snabba framsteg och jag lärde mig något varje gång. En annan viktig person har alltid varit min kära storebror, som kanske var den första att visa mig hur man ska göra och han var länge den som designade mina träningspass. Jag är väldigt glad att han finns, både för att han är världens bästa bror och för att han har lärt mig så otroligt mycket, gått i många fällor som jag har kunnat undvika, visat stort engagemang och alltid varit och fortfarande är en stor förebild. I vilket fall så tror jag att det är viktigt att ha någon nära som kan hjälpa till när man börjar med styrketräning och det behövs hjälp varje träningspass till en början. Så det är väldigt viktigt att hitta någon som vill dela med sig utav erfarenheter. Jag är glad att jag tidigt började med styrketräningsförberedande rörelser för det har hjälpt mig otroligt mycket, så det är ändå något jag skulle rekommendera. Men gör det inte ensam, för det är tråkigt och ger verkligen inte så mycket som att ha någon som visar.

Jag tror att det är bäst att man som liten och som ung fokuserar på koordinationsförmågan. Det är både roligt och något som man får mycket nytta utav i framtiden. Om man lär sig att cykla kan man cykla, så jag tror att det är viktigt att lägga grunden för så många olika koordinationsförmågor som möjligt. Därför tror jag också att det kan vara bra att prova på många olika sporter. Inte minst för att det också kan ta tid att hitta den sport som man verkligen brinner för. I och för sig kan man älska alla möjliga sporter, men så är det ju inte för alla. Gymnastik är bra om man tycker att det är roligt då det skapar en grund för rörlighet, styrka och kroppskontroll. Det i sin tur leder ofta till ett mer korrekt rörelsemönster, vilket är så viktigt i hela livet. Jag tror också att man kan lära sig en hel del om målfokus på gymnastik, för ofta är de seriösa i väldigt unga åldrar. Jag tror verkligen att det går att ha roligt när man är fokuserad oavsett ålder. Samtidigt som jag tror att det går att leka oavsett ålder också, något som jag försöker att leva efter! :)

Ja, det var det väldigt seriösa blogginlägget. Kanske blev någon lite smartare. Det hade ju varit roligt. :) Vill ni höra mer (eller kanske mindre) om det så kan höra av er till: https://www.facebook.com/SaraHectorAlpine/ så får vi se vad som händer. Nu ska jag ut och gasa i backarna uppe i härliga Norrland. Idag har Kåbdalis bjudit på sol och värme. Magiskt härligt och nytt att få uppleva höstväder och inte vinterväder här. Jag ska stanna här i lite drygt en vecka nu. Det känns väldigt roligt. :) Jag hoppas verkligen att det kommer att bli riktigt bra träning.

Tjohej, hejdå.

Sara

Kåbban

Är i Kåbdalis nu. Det har visat sig från en helt magisk sida. Så otroligt mysigt höstväder. Tidigare har det alltid varit vinter här vilket absolut är mysigt på sitt vis, men i år har vi fått uppleva höst. Det innebär, ingen snö- inga vita dagar-ingen glögg och julmusik. Vi brukar tjuvstarta med det i november då det brukar vara med vinterkänsla här än i nästan hela Sverige kring jul och dessutom så är det vanligtvis inte så många dagar hemma i december…

Men riktigt bra underlag och grym träning i stort. Här kommer lite bilder från ett vackert Norrland! :)


IMG_0914

Först mysiga dagar hemma innan jag for upp till norr! :)

IMG_0926Stockholm visade sig från en mysig sida och jag hann med allt möjligt!
IMG_0945

En hel del träning! :) Det gick bra och känns som att formen är stigande!

IMG_0955

IMG_0976 IMG_0973 IMG_0982 IMG_0988 IMG_0989

 

 

 

 

 

 

 

Ser ni vad fint vi har det här??? Ååå så mysigt! Massa härliga dagar, bra mat, grym träning vilket absolut är det viktigaste och härligt häng. IMG_1021

Tränarna gjorde ett riktigt bra jobb med balkning, så nu har vi haft isiga och fina träningsförhållanden. Eller det blev en väldigt greppig balk, men det är bra att träna på. IMG_1014 IMG_1009 IMG_1006

Fin solnedgång också! Sker vid ca 14.30 dock…

Idag har vi spelat hockey. Eller vi och vi. Det var inte någon som hängde på i mitt lag förutom min serviceman av massa olika anledningar, så det fick bli med massa norskar. Roligt var det i alla fall! 😀

a

Här är en bild som Leif Kristian Haugen har tagit.

Down day means pond-hockey with the boys.

A photo posted by Leif Kristian Haugen (@leifhaugen) on

 

 

 

Här får ni ta del utav lite träning.

Sara

Första tävlingen

Första tävlingen. Alltid något extra. Pulsen slår, känner hur jag är alldeles spralligt exalterad. Så lycklig över att det äntligen är dags, men samtidigt så nervös. Fokuserad. Min serviceman har fixat mina skidor till det yttersta, banan är grym och tiden är min. Det tickar ner. Mannen i starthuset säger en minut (en på svenska och minut på engelska..) kan inte låta bli att reflektera över det. Någon hejjar lite på avstånd, ropar mitt namn. Jag växer lite och tänker att det är roligt och tror att jag kanske vinkar lite. Det börjar bli dags. Jag ser käpparna, hör mindre  och mindre och pang. Ut ur grinden. Fokus framåt och rörelse. Första käpparna känns bra. Tills jag kommer till kanten och nästan ramlar. Lite klantigt och blir lite smått passiv och stressad efteråt. Bakvikten blir ett faktum. Efter ett tag kommer jag i alla fall igång igen. Men jag fortsätter att vara sen och släpande i banan länge. Ända tills det kommer en långsväng. Ut på flacken och jag försöker trycka på. 5a efter första åket och känner att det finns mycket mer att ta utav. Det var riktigt bra kvitto ändå! Energin går ur mig innan andra åket. Står på start och har för svårt att fokusera. Så andra åket går bara dåligt. Men, finns möjligheter för nya bra åk. Ser fram emot det och nya tävlingar. Då får jag nya chanser.

 

hjj g

 

 

Foto: Gettyimagesdd

Foto:  Pontus Lundahl

http://www.svt.se/sport/artikel/9-20-damernas-storslalom/

 

IMG_0785

Racebacken från håll, den är tuff…
IMG_0776

Träning med laget… :)
IMG_0784Vår mycket duktiga Kiropraktor Anna.
IMG_0798

Ich möchte eine ganz grosses dank zu dieser Männer geben für alles das sie machen für die Rennen. Tack alla som hjälper till med tävlingarna!:D

IMG_0850

Tränare Calle på start.

IMG_0831

Ja, men lagom ljust för uppvärmning?? Eller. Vi var liiiiite tidiga på racedagen kan man säga..
IMG_0842

 

 

Fin soluppgång i alla fall.

Nu ska jag vara kvar i Sölden och träna i tre dagar! 😀 Det blir roligt.

Sara

Fotodagar

Hej!

Min resa ner mot första tävlingen har börjat…. och det började minst sagt sådär. I söndags, lite sent ute kanske (det är ju så tråkigt att tvätta.) började jag fixa med tvätten från förra lägret. När jag går upp till tvättmaskinen för att fixa lite så ser jag att den står helt stilla och är oroväckande tyst… Hmm, konstigt tänkte jag. Så jag gick fram för att titta vad som hände. Öppnar maskinen som tur i oturen i alla fall gick att öppna. Det var något fel på vattentrycket och det började nästan droppa lite vatten ut ur maskinen. Rött vatten. Inte så lovande.Känner lite på tvätten som fortfarande är helt dygnsur och blir alldeles röd om handen. Ojoj, men som tur var så var det en svart tvätt. Under de här minuterna så lyckas telefonen ramla ner på golvet och gå helt sönder. Efter mycket krångel lyckas jag i alla fall hitta den som är ansvarig få låna en ny tvättstuga och börja om. När jag äntligen blir klar med allt så är klockan ganska så mycket så tvätten måste hängas i min lägenhet. Natten spenderades mestadels vaken för att jag var väldigt rädd att jag inte skulle vakna utav alarmet. Vilket jag heller inte gjorde, för min dator som jag hade ställt det på dog, men jag vaknade ändå vid 6 utav mig själv i stressen att försova mig. Så då åkte jag till flygplatsen i lite hets och lite sen med kläder fortfarande hängandes i heeeela lägenheten i ett ända kaos. Jag hann i alla fall i tid utan problem. Därefter så väntade en försening som hela tiden sköts upp med typ 5-10-15 minuter i taget. Vi fick gå in i planet efter 1h av väntan utanför i alla fall. Väl där fick vi vänta i nästan 3h kanske innan vi kunde lyfta mot Östersund. Dimproblem. Efter denna mindre bra början har det i alla fall börjat gå bättre och tur är det.

Just nu reser jag mot Österrike i en bil. Det går stabilt trots att dimman just nu verkar ha förföljt oss och att regnet fullkomligt öser ner just nu. Det är säkert mjukt, vitt och mysigt uppe i backen då i alla fall då… Mindre bra träning kanske, men man får tager vad man haver. Hoppas på skidåkning i alla fall. För nu har jag vilat mig i form i tre dagar, eller rest mig i form i tre dagar beroende på hur man ser på saken..

IMG_0697
IMG_0703

IMG_0712

IMG_0711

 

IMG_0713

 


IMG_0714Tack till Jesper Engdal för fina foton också!:)
IMG_0710

Jag, tillsammans med Frida, var med på en fotografering med Seger för deras katalog hösten 2016. Det var roligt.

IMG_0728
IMG_0717

IMG_0735

Här är ett resultat utav fotograferingen.

 

IMG_0734Flygresan ner gick smidigt och nu hoppas vi på bra dagar här i Schweiz.
/Sara

Träning

IMG_0622

Glada dagar i Pitztal. Nu har jag hunnit med att träna 8 dagar och idag är det dags för vila. Det kan vara behövligt. I måndags hade jag också iofs en vilodag, som tyvärr fick spenderas i bil resandes och hämta mina lagkamrater. Dock väldigt roligt att äntligen ha sällskap igen. 😀 Dessutom blir det bättre träning när man har tränare. Även fast det absolut kan vara bra att träna lite ensam ibland, men det är ändå bättre att få coaching och serviceman osv. IMG_0647 IMG_0646

Jag vill verkligen tacka tyska-herrlaget för att jag fick köra med dem förra helgen i alla fall. Grymt bra träning och de var väldigt trevliga. Här är jag och Dopfer på start. Det var inspirerande att se dem åka och alltid roligt att få köra med herrar.

IMG_0639

Många vackra vyer i Pitztal. Morgnarna har varit helt magiska.

IMG_0629

Haha, man kan verkligen se lite rolig ut i hjälm…
IMG_0573

Här är jag och min japanska vän.
IMG_0577

Och jag ensam under en av mina ensamma dagar.

IMG_0593 IMG_0540

 

Det var verkligen flera dagar som jag inte alls hade lust att åka ner till byn. En del dagar var det bara moln och omysigt andra dagar är det bara känslan av att man kan känna sig lite instängd i dalen. Pitztal är egentligen inte någon by, utan det är mer bara massa små byar utspridda i en lång dalgång. Väldigt dramatisk natur där man nästan kan få känslan av att bergen äter upp en. Det är inte många soltimmar och brant åt vilket håll man än tittar. Är man sugen på att vandra finns det både utmanade och häftiga toppar att besöka här och om man inte är lika solkär som jag är så kan man nog älska det…