Hej!

Jag vill börja med att ge världens största TACK till alla underbara människor som har funnits och finns här för mig! Det är helt underbart och betyder allt! Jag är så otroligt tacksam och rörd för allt! <3 Det ger mig energi, gör mig glad och levande. Mina ord räcker inte till för att beskriva den tacksamhet som jag känner! 

Jag ska berätta lite om hur det gick till när jag skadade mig. Vi tar oss tillbaka till lördag förmiddag… först ut i värlscuptävlingen på hemmaplan. Nr. 1 som jag har längtat efter så länge i en WC tävling. 

Foto: Nisse Schmidt

Jag står på start. Hjärtat bultar högt som vanligt, adrenalinet är påslaget och jag är fokuserad. Ut och stakar igång. Åket börjar inte så bra… Jag känner att jag inte riktigt får tag på ytterskidan och kommer inte riktigt fram i position. Det är lite isigt och skidan tappar grepp någon sväng. Attans, jaga på lite mer fart ut på flacken, tänker jag. Snabbare, och låt det gå. Plötsligt släpper skidan och jag tappar en massa linje. “Nej, upp med tempo” “In, fram, damn it..  Rör dig”. Framåt och försök jaga­ – låt skidorna gå trots linjen. “Nej, inte här” hinner jag tänka när jag börjar ramla på en innerskida flacken. Jag försöker att rädda situationen och letar stöd på ytterskidan. AAAJJJ! Ytterskidan återfår sitt stöd och hugger in genom ett riktigt skär. Men kroppen är inte helt med på det och knät fullkomligt tappar kontrollen. Det känns som att det hoppar ur led. Fortsätt, en megamiss. Ååå, nu är ju hela åket förstört. Aj, det gör ont. Vad hände med knät? Åå, jag blir så irriterad att jag ska göra så här fel.. Vilket åk. Oj, det där var inte bra! Aj. Provar lite till. Oj … en sväng till bara. Nej, det hoppar. Det här går inte. Fan! Fan, fan fan. Det här är inte bra. Aj, något har hänt. Jag kan inte stå på benet. Det gör så ont.

Så var jag då skadad. Jag visste redan i backen att det var något allvarligt och att jag antagligen skulle bli borta länge. Fast hoppet fanns ju alltid där, att det skulle vara mindre allvarligt. 

Nu har jag många steg framför mig. Första steget mot förbättring skedde i förrgår: operation. Jag vaknade på morgonen, och hade ont i magen utav nervositet. Åkte till sjukhuset. Hade blandade känslor, och kände rädsla för vad som skulle hända när jag vaknade och nyfikenhet på hur allt går till rent praktiskt när man opereras. Det var svårt att stänga av min nyfikenhet – jag är sådan som person. Jag blev väldigt bra omhändertagen på Sophiahemmet där min operation genomfördes. Det sista jag minns är att jag hade typ 40 i puls när jag sövdes och att det var ljust i rummet. Bra, för då är läkarna pigga… hann jag tänka. Somnade och vaknade sedan.  Operationen gick väldigt bra tänker jag, för läkarna var nöjda. De hade plockat ut några bitar brosk och mikrofrakturerat.

Jag var alldeles yr efteråt, försökte fokusera blicken, men det gick inte. Det var en väldigt konstig känsla. Jag försökte med det ända tills en sköterska berättade att det inte skulle gå. Trots det var jag väldigt pigg. Jag har i och för sig inte vilat så mycket på flera år, så det kanske inte är så konstigt. Full av energi och i partymode på vägen hem från sjukhuset. Det har gått över i all fall. Nu är det andra humör och det kommer nog att vara lite upp och ned framöver, men jag har bestämt mig för att verkligen försöka fokusera på det positiva. Att vara negativ kommer inte hjälpa. Nu så har jag inte haft så farligt ont, vilket är skönt. Och nu börjar min resa tillbaka. Det är viktigt att göra allt rätt. Jag kommer att lägga upp en detaljerad masterplan och kommer att ta allt ett steg i taget. Nu börjar min kamp tillbaka till skidåkningen, som jag älskar så mycket.

Stort tack för alla hälsningar och allt stöd! Det värmer verkligen och ger styrka. Vi hörs snart igen!

Sara